Sydafrika på enduro: gröna branter ovanför oceanen

Mjuka gröna kullar rullar ända fram till stupkanten, utspridda på dem ligger halmtäckta rundhyddor, och nedanför slår Indiska oceanen mot klipporna. Det här är Wild Coast i östra Sydafrika. Någonstans däremellan klättrar en sluttning uppåt, så grön och så brant att bara hav och himmel finns kvar framför framhjulet. För mig känns en sådan klättring i sadeln på en enduro som vägen till himlen, glädjetårar garanterade. Om tårarna kommer av lycka eller av mjölksyran i underarmarna avgör din träningsnivå. Hur brant, hur blöt och hur hal den här kusten blir avgör när du ska resa och vilken nivå du behöver ha med dig.

Wild Coast ligger i Eastern Cape, Östra Kapprovinsen, och sträcker sig från Great Kei i söder till Mtamvuna i norr. Bakom kusten börjar landskapet med grönt, mjukt böljande kulland, och i ravinerna och de fuktiga kustdalarna står städsegrön skog. Själva kusten kan inte bestämma sig. Vikar, stränder och laguner växlar med klippiga uddar och branta klippor som stupar rakt ner i havet.

Längre norrut, i Pondoland, växlar flata sandstensplatåer med mycket branta flodraviner som Msikabas, och mellan Port St Johns och Oribiravinen ligger Pondoland Centre of Endemism, en botanisk hotspot full av växter som bara finns här. Vid Waterfall Bluff nära Lusikisiki störtar vattenfall från klipporna rakt ut i oceanen, och bredvid reser sig den pyramidformade Cathedral Rock ur vattnet. Magwa Falls faller 142 meter ner i en ravin. Även i Mkambati-reservatet, provinsens första Ramsarvåtmark, alltså en våtmark av internationell betydelse, faller ett vattenfall ut i havet.

Från höga utsiktspunkter ser du delfiner och valar – knölvalar och sydkapare, en stor rätvalsart, kommer hit för att kalva. Under den sydliga vintern, ungefär från maj till juli, drar Sardine Run norrut.

Wild Coasts DNA: människor, boskap och historia delar på samma kullar. Under apartheid låg hemlandet Transkei här, från 1976 till 1994 en nominellt självständig stat som ingen internationellt erkände. Det är xhosafolkets traditionella land, och varje väg till kusten leder genom detta kärnland. Den norra delen heter Pondoland, mpondofolkets hem.

Kor hör till vardagsbilden. Hela hjordar ligger på stranden eller står på vägen, som om de hade reserverat kusten för sig själva. Förutom Port St Johns och Coffee Bay består kustorterna norr om Kei ofta bara av några få hus. Turistmassor saknas. Vid N2, cirka 32 kilometer sydväst om Mthatha, ligger Qunu, där Nelson Mandela växte upp och ligger begravd; född var han den 18 juli 1918 i Mvezo vid Mbashe.

Coffee Bay har enligt traditionen fått sitt namn efter ett vrak vars kaffebönor spolades upp på stranden. Söder därom står Hole in the Wall framför Mpakos mynning, en fristående klippa av sandsten och skiffer med ett stort, vattenurholkat hål som bränningarna slår igenom. Xhosafolket kallar den esiKhaleni, ljudets plats, efter dånet i klippan, och många lokalbor ser den som en port till förfädernas värld. Jag gillar att detta landmärke är uppkallat efter sitt ljud.

På Wild Coasts endurorutter växlar underlaget hela tiden, från gräskullar via steniga getstigar och skogspassager till berghäll och flodpassager. Från stränderna leder branta stigningar rakt upp på klipporna, och däruppe ligger oceanen framför dig som en blå vägg. För mig är det kärnan i den här kusten. Svårigheten ligger oftare i balansen än i greppet.

Flodpassager hör till dagsprogrammet, och de är ofta hala, med lösa eller slippriga stenar och ett vattendjup som är svårt att bedöma. Vid ett vadställe där jag inte ser botten har mitt framhjul tyvärr alltid en åsikt snabbare än mitt huvud. Efter regn blir skogsstigningar och småvägar leriga och hala, och på Transkeis småvägar väntar branta, sönderkörda partier med djupa hjulspår och lerhål. Lugnare går det, vid sidan av boskapsstigarna, på grusvägarna nära kusten, genom gröna kullar och små byar.

Asfalt är undantaget, eftersom N2 går långt inne i landet; norr om Kei har bara Coffee Bay och Port St Johns en asfaltväg dit, alla övriga tillfarter till kusten är grus. Mot Coffee Bay rullar du på asfalt med potthål, därefter övergår den i grus mot Hole in the Wall. För orienteringen förblir N2 din ryggrad, från den grenar vägarna av mot havet. Siffran som bäst beskriver terrängen: 70 till 100 kilometer långa är dagsetapperna på de guidade hard enduro-slingorna, med fem till sex timmar i sadeln.

Hur mycket kunnande du behöver beror först och främst på om du kör guidat eller på egen hand. I RIDE KTM-programmet finns till exempel Sydafrika-endurotouren med Alfie Cox, arrangerad av Alfie Cox Racing från Cato Ridge i KwaZulu-Natal. Värden blev tvåa i Dakars motorcykelklass 2002 på KTM, vann det första Erzbergrodeo 1995 och Roof of Africa i Lesotho nio gånger. Touren är utlyst för nivå 1 till 5 (av 5), och för varje teknisk passage finns en alternativ väg. Alfie är med under hela touren, hjälper till vid svåra hinder och kör vid behov själv upp din cykel. Min stolthet skulle hellre vurpa än lämna över styret till en Dakartvåa. Mitt förnuft skulle ha lämnat över det för länge sedan.

Touren pågår i åtta dagar, med fem kördagar och två vilodagar. De tre första startar på White Clay Resort vid Coffee Bay, med slingor på cirka 80, 70 och 80 kilometer. Sedan går det med fordon cirka 500 kilometer till KwaZulu-Natal, för två kördagar genom skogar, sockerrörsfält, byar och bushland. 98 procent är offroad, teknik går före tempo. Hyrcykel (KTM eller GasGas), bränsle, boende och mat ingår, flyg gör det inte. Allt annat finns på Ride KTM:s webbplats med datum, info och priser.

Knappast någon hard enduro-tur bjuder för mig på så många superlativ som den här: branter med havsutsikt, intensiv och vacker natur, en cool Alfie Cox och riktigt krävande terräng.

KTM beskriver nivåerna så här: nivå 1 och 2 anses lämpliga för nybörjare, med grusvägar, åkervägar, urspolade pister och enkla flodpassager. Nivå 3 innebär extrema stigningar och krävande flod- och bäckpassager, terrängvana rekommenderas. Nivå 4 kräver regelbunden träning för klippsteg, hjulspår och hala underlag, nivå 5 de svåraste partierna i alla väder.

På egen hand skulle jag som europé inte rekommendera den här regionen. Researcharbetet är helt enkelt för stort. De lokala sedvänjorna är komplexa och leden förändras alldeles för snabbt på grund av den frodiga vegetationen. Ett spår som var körbart för ett år sedan kan nu vara helt igenvuxet. Realistiskt sett kan man bara göra den här turen med en mycket erfaren local.

Den som tänker evigt solsken när det gäller Sydafrika blir blöt vid den här kusten. Mest regn faller från oktober till mars, i genomsnitt 10 till 15 regndagar per månad; i juni och juli är det bara omkring tre. På sommaren ligger dagens maxtemperaturer på 25 till 27 °C, och luften är klibbig: i Port St Johns ligger luftfuktigheten på eftermiddagarna från november till mars på runt 80 procent. Kring Mthatha hotar kraftiga åskväder.

Under den sydliga vintern är juni till augusti de torraste månaderna; Port St Johns når i juli och augusti maxtemperaturer kring 21 °C, och i inlandet mäter Mthatha i juni och juli i genomsnitt 4 °C nattetid. För aktiv semester anses hösten och vintern behagliga. Priset är korta dagar – i Durban går solen ner runt 17 till 17.30 i juni. Européer kommer oftast under sina vintermånader, alltså mitt i sommarregnen, och på turens packlista står lätta regnkläder. Värmetopparna kommer märkligt nog på våren – Mthatha nådde i september upp till 44 °C. På vår tur hade vi tur – vi fick regn bara en gång och njöt annars av det avslappnade "vintervädret".

Efter skyfall stiger floder och laguner farligt, och vädertjänsten avråder då från att korsa dem. 2023 drunknade en turist vid Coffee Bay när hon korsade en lagun under ett högvatten. Står vadstället högt och brunt efter ett åskväder väntar du eller vänder. På vägarna går kor, getter, åsnor och hästar fritt, kollisioner förekommer, och på natten dyker boskapen plötsligt upp framför dig. Planera så att du är framme före solnedgången.

Från Europa flyger du oftast via Johannesburg till Mthatha, närmaste flygplats för centrala Wild Coast, med Airlink på drygt en timme. För norra delen är Durban med den internationella flygplatsen King Shaka den enklaste vägen dit, för södra delen kan East London ligga närmare. Bekvämast för mig är det guidade alternativet via RIDE KTM-programmet: hyrcykel och bränsle ingår, och Alfie hämtar gruppen i Mthatha. Eastern Cape anses vara malariafritt.

Braai, grillning över öppen eld, är nationalsport i Sydafrika, och på gallret hör boerewors hemma, den spiralformade grillkorven. Under touren blir det en kväll med braai hemma hos Alfie. Vid Wild Coast hamnar färsk fisk och skaldjur på bordet.

Köket i den här trakten är xhosafolkets. Umngqusho, samp (stötta majskorn) med sockerbönor, var enligt hans mångåriga kock Xoliswa Ndoyiya en av Mandelas favoriträtter. Umphokoqo, smulig majsgröt med surmjölk, kallas också African Salad – den enda sallad jag frivilligt skulle beställa efter en dag på getstigar. Komage serveras oftast som gryta, med pap, den fasta majsgröten. Till det umqombothi, ett grumligt, syrligt xhosaöl av majs och durramalt med låg alkoholhalt, som jag skulle prova först när sidostödet är nere.

Från den här kusten stannar framför allt en bild kvar hos mig: grön sluttning, ocean, rundhyddor vid horisonten, på kvällen rök från braaien. Om glädjetårarna flödar beror på ditt kunnande och på hur ärligt du placerar dig själv på KTM:s skala.

Nils Müller står som NastyNils bakom 1000PS. Över 25 år i motorcykelbranschen, över 1 000 testade motorcyklar och resor till mer än 50 länder präglar hans syn. Han kör själv hard enduro, rally och racerbana.