Armpump och ryggsmärta: det beror inte på motorcykeln

Jag brukar gärna kalla styret för en ömtålig taktpinne som vill hanteras med känsla och ömhet. Det är en sensor och ett styrorgan, inte ett handtag och inte en klätterställning. Den som saknar spänning i bålen hänger i armarna, och den som hänger i armarna håller sig fast i styret. Därmed är saken inte avklarad – det är då den börjar. Ett styre som man drar och trycker i ger ingen återkoppling längre, eftersom det ständigt är upptaget av förarens kroppsvikt i stället för av vad framhjulet just gör.

Ur detta uppstår en kedja som vi alla känner till. Spända armar ger en stel linje, den stela linjen ger obehag, och obehaget ger ännu mer spänning. Eftersom händerna hela tiden kramar till orkar underarmarna till slut inte med. Den fysikaliska kärnan bakom är enkel: broms- och accelerationskrafter måste på något sätt gå från föraren in i fordonet, och den enda frågan är om de går via de svaga armarna eller via den starka bålen. Styret kan inte rå för att magmusklerna saknas, så det ska inte heller få sona för dem.

Så att vi inte fastnar i det vaga: armpump är inget inbillat problem utan ett mekaniskt. Medicinskt kallas det hela kroniskt ansträngningsutlöst kompartmentsyndrom i underarmen, och det förekommer mycket ofta hos motorcyklister. Muskeln arbetar, sväller och ligger samtidigt i ett fasciahölje som inte kan töja sig med. Diagnosen ställs genom en dynamisk tryckmätning i den aktuella muskellogen. Hos motocrossförare låg det uppmätta trycket i underarmen i vila på cirka 15 mmHg och steg under belastning till cirka 78 mmHg. I 70 till 100 procent av fallen drabbas båda armarna, vilket stämmer väl med orsaken, för man håller sig sällan fast bara med ena sidan.

Det anmärkningsvärda tycker jag är hur lite känt detta är. I en enkät från det franska motorcykelförbundet kände 29 procent av de svarande licensförarna inte till sjukdomsbilden alls, och mer än en fjärdedel av de drabbade hade besökt minst två behandlare innan diagnosen var klar. Inom racing klyvs fascian kirurgiskt i envisa fall; hos professionella motorcykelförare sjönk smärtan på den visuella analogskalan i median från 53 till 7 och höll sig stabil i över fem år. Så långt behöver det aldrig gå för en långfärdsförare. Men det visar att inget här är inbillat och att orsaken ligger i greppet, inte i styrets diameter.

När det gäller ryggen är bilden ännu tydligare. Ländryggssmärta är sedan 1990 den ledande orsaken i världen till levnadsår med funktionsnedsättning. 2020 var 619 miljoner människor drabbade, för 2050 prognostiseras 843 miljoner. Det är ingen motorcykelfråga, det är en mänsklighetsfråga. Men på cykeln gör vi ganska mycket för att förvärra den: vi sitter, utsätts för vibrationer och leder krafterna genom en passiv överkropp. Den som redan har en svag bål hittar på cykeln idealiska förutsättningar att märka det.

Det som menas med bål reduceras ofta till den raka magmuskeln, och det är anledningen till att många börjar med sit-ups och inte känner något. Hit hör den tvärgående magmuskeln, multifidus längs ryggraden, de sneda och den raka magmuskeln, ryggsträckarna, bäckenbotten och diafragman. Den tvärgående magmuskeln anses vara ländryggens primära stabilisator och aktiveras före varje rörelse av extremiteterna, alltså innan arm eller ben ens sätter igång. Och forskningsläget pekar i en tydlig riktning: bålstabiliserande träning minskar vid ospecifik kronisk ländryggssmärta smärtintensiteten och den funktionella begränsningen samt förbättrar aktiveringen av den djupa bålmuskulaturen.

Och nu kommer den del som jag inte hade lika klar för mig före den här resan. Colorado Backcountry Discovery Route är officiellt 745 miles lång, för oss blev det runt 1700 kilometer, och största delen av den är obelagd väg. Vid terrängkörning är stående på fotpinnarna grundpositionen, eftersom benen fungerar som dämpning, tyngdpunkten flyttas nedåt och överblicken framåt blir bättre. I praktiken betyder det: stå, i timmar, i dagar. Inget gym i världen förbereder dig lika ärligt på den här frågan som en vecka på löst underlag.

Aprilia Tuareg 660 visade mig hur snyggt ergonomin kan stödja detta, och samtidigt att den inte tar över jobbet. 860 mm säteshöjd, en genomgående smal sadel, 240 mm fjädringsväg i båda ändar och breda offroad-fotpinnar ger en silhuett som förblir smal stående, så att knäna får fäste. Jobbet gjorde ändå bålen. På Cinnamon Pass på runt 3850 meter, löst berg ovanför trädgränsen, skedde styrningen nästan uteslutande via ben och fötter, via lätta impulser på fotpinnarna och via blicken. Händerna var praktiskt taget arbetslösa. Det är precis det tillståndet där ingenting gör ont.

Det som gjorde den här resan särskilt ärlig var höjden över havet, eftersom den genast skickar räkningen för varje slösad muskelinsats. Utan acklimatisering sjunker den maximala syreupptagningen med drygt sex procent per 1000 meters stigning; på 3100 meter ligger den runt 21 procent under värdet vid havsnivå. Acklimatisering tar bara tillbaka en del av det, nivån hemifrån når man inte igen där uppe. Till det kommer ovanför 2500 meter akut höjdsjuka, som mäts med Lake Louise-poängen och ökar för varje ytterligare 1000 höjdmeter. Man märker det direkt och ospektakulärt: man spänner fast packningen på cykeln och är andfådd.

Här ligger den egentliga anledningen till att bålstyrka räknas mer på resa än hemma. När syretillgången krymper med en femtedel blir varje onödigt muskelarbete dyrt, och den som håller sig fast i styret bränner syre i onödan. Den andra faktorn som ingen räknar med på resa är vibrationerna. Långvarig helkroppsvibration anses epidemiologiskt vara en riskfaktor för frekvens och intensitet av ryggsmärta hos yrkesförare. En vecka på grus är vibrationsbelastning! Och det rejält. Dämpa kan man genom att köra stående! Då får ryggraden inte längre vibrationerna direkt via baken, utan något filtrerade via armar och ben.

Grunden är fötterna, och det är greppet med bäst förhållande mellan insats och effekt. Trampdynorna hör hemma på fotpinnarna, inte mellanfoten och absolut inte hälen. Så fort trampdynan står på fotpinnen ökar spänningen i hela benet, och en del av vikten går via fotpinnarna in i fordonet i stället för via sadeln in i ländryggen. Det andra greppet är ryggraden själv: att i sadeln aktivt sträcka ut den lite i stället för att överlämna bål och huvud åt tyngdkraften. Det låter mer ansträngande, men är det inte i längden, eftersom vikten då vilar på muskler och inte på diskar.

Den tredje punkten är en kontroll, och den är den ärligaste självdiagnos jag känner till. När trafiken är lugn, försök i lätt lutning att fladdra med armbågarna. Går det lätt är greppet i ordning och krafterna går via bålen. Går det inte hänger du i armarna och vet var din värk på kvällen kommer ifrån. Det tar tre sekunder och är mer omutligt än någon självbedömning. I ett dynamiskt system är det nämligen inte den lugna, bekväma sittställningen som är mest avslappnad, utan den aktiva, som följer med i motorcykelns rörelser.

Jag tränar inte för motorcykeln, jag tränar för att motorcykeln inte ska göra ont. Det är en liten skillnad i motivationen, men den håller betydligt längre än något föresats om att komma i bättre form. Tjugo minuter bål, två gånger i veckan, under sex veckor före en större resa, räcker för att märka skillnad på tredje dagen. På själva turen hjälper en ritual som inte kostar något: varje halvtimme medvetet öppna händerna och släppa ner axlarna. Den som inte klarar det utan att cykeln blir orolig har redan fått svaret på frågan om orsaken.

Utrustningen spelar en mindre roll än muskulaturen, men ingen oviktig, framför allt där den tillåter eller hindrar rörelse. Ett ställ som drar i axlarna när du står trycker dig tillbaka i den passiva hållning som hela den här artikeln argumenterar emot. iXS Venture-Air 1.0-stället följde med sitt tvålagers ripstop-stretchmaterial rörelserna i stället för att bromsa dem, jackan och byxorna är AA-certifierade och utrustade med nivå 2-skydd. Och Cardo Packtalk Edge var den tysta hjälten på den här resan, eftersom vi kunde stämma av hjulspår, betande boskap och kamerapositioner utan att behöva stanna.

Själva resan kom från Colorado Motorcycle Adventures i Golden nära Denver, inklusive de två Aprilia-cyklarna, de programmerade spåren och hela logistiken. Den som åker dit bör sex veckor innan skriva in tjugo minuters bålträning per vecka i kalendern. Det är billigare än någon styradapter, fungerar pålitligare än någon ny sadel och är det enda på din motorcykel som du inte kan köpa i efterhand.

• Colorado Motorcycle Adventures
• använd jacka
• använda byxor
• Cardo Packtalk Edge
• Hjälm: Arai Tour-X5
• Om NastyNils
• Fler reportage från resepartnern Clemo:
• Begagnade och nya Aprilia Tuareg 660