Klädkompromissen på äventyrsmotorcykeln i terrängen

På vägen har jag för länge sedan besvarat klädfrågan för egen del. Där kör jag ett trelagerslaminat och klarar mig förvånansvärt bra med det även i höga temperaturer. Anledningen är enkel: på vägen rullar du nästan alltid, fartvinden jobbar för dig och kroppen anstränger sig knappt. Bara i köer blir det obehagligt, och de är undantaget på mina turer.

I terrängen vänds den kalkylen helt. När du kör enduro hamnar du i betydligt högre pulszoner, du jobbar ständigt med hela kroppen och värms upp inifrån. Just där ligger kärnan i problemet, och den går att förklara fysikaliskt: andningsbara textilier transporterar bara ut vattenånga längs en temperatur- och fuktgradient. Vid hårt arbete producerar kroppen dock mer svett än ens de bästa materialen kan föra bort, och i varm, fuktig luft krymper gradienten dessutom. I ett knepigt parti i 38 eller 41 grader kan du därför riva upp hur många ventilationsöppningar du vill: om ingen fartvind blåser igenom förblir stället en bastu. Precis så drabbades jag senast i södra Frankrike, 41 grader enligt displayen, blockig terräng, gångfart. Ventilationen var helt verkningslös. Till det kommer skyddsfrågan, som ser annorlunda ut i terrängen än på vägen: du vurpar oftare, men oftast i lägre fart, och just därför går klädkoncepten så långt isär.

För att det här inte ska bli membran-bashing måste man vara rättvis och förstå vad ett sådant laminat presterar. I ett trelagerslaminat är membranet fast limmat mellan yttertyget och innerfodret. Inget förskjuts, inget skaver, konstruktionen är robust och jämförelsevis lätt. Själva membranet är en sträckt fluorpolymer med miljarder mikroskopiska porer per kvadrattum. Dessa porer är storleksordningar mindre än en vattendroppe men betydligt större än en vattenångmolekyl. Regnet stannar ute, kroppsånga kan ta sig ut, så länge den nämnda gradienten stämmer.

Hur mycket det är värt lärde jag mig 2005 i Yellowstone. Parkens besöksområden ligger mellan 2 000 och 2 400 meter, frost kan förekomma där årets alla månader och sommarnätterna kryper regelbundet ner mot noll grader. På vår dåvarande USA-resa hade vi minusgrader på morgnarna och regnskurar emellanåt, och på motorcykeln svor jag en ed: aldrig mer ut på långresa utan Gore-Tex-trelagerslaminat. Hemma beställde jag sedan en toppenutrustning hos Gore-Tex-specialisten Stadler, och i kalla, blöta förhållanden går ett sådant laminat än i dag inte att ersätta med något annat. Det viktiga är bara att ärligt inse vad man betalar för: laminatet är en väderförsäkring med inbyggt tak för svettavledningen, ingen luftkonditionering.

Men sommarproblemet löser det just inte. Den ärliga sanningen efter många resor är: inte ens mina ställ med enorma ventilationsöppningar med dragkedja kommer i närheten av hur luftig en motocrossutrustning är. Membranet vinner i kyla och regn, och det förlorar alltid när fartvinden uteblir och pulsen stiger.

Den andra ytterligheten känner jag lika väl, eftersom jag regelbundet tippar tillbaka dit. Motocrosskläder består av lätta, öppna mesh- och stretchmaterial utan något vattentätt lager alls. De är kompromisslöst byggda för luftgenomströmning, och skyddet kommer inte från textilen utan från separata protektorer. Då kör jag en crosströja med en luftig protektorväst under. När det gäller skyddet lönar det sig att titta på standarden: protektorer testas enligt EN 1621 i två nivåer, och nivå 2 får i genomsnitt bara släppa igenom hälften så mycket restkraft som nivå 1. En bra väst med nivå 2-protektorer är alltså inget fikonlöv utan ett skydd att ta på allvar. Till det kommer en detalj som många underskattar: under crosströjan är funktionströjan med och avgör hur dagen blir. Bomull suger åt sig och kyler okontrollerat, en tajt sporttröja transporterar åtminstone svetten dit där fartvinden kan låta den avdunsta. Även den luftiga falangen lever på lager-på-lager-principen, bara tänkt åt andra hållet.

En het arbetsdag i terrängen klarar man sig utmärkt igenom med den här uppsättningen. Priset är känt: så fort regnet drar in står du vid sidan av spåret och drar på dig regnställ, och mot kyla hjälper bara lager-på-lager med allt packväskan har att erbjuda. Den perfekta allt-i-ett-lösningen för äventyrsturer, som fungerar lika bra i svettiga partier som i de lägsta temperaturerna, har jag i alla fall inte hittat än. Jag tror numera att den inte kan finnas, eftersom maximal luftighet och tätt membran fysikaliskt motsäger varandra.

Det hittills bästa verklighetstestet för det här dilemmat gav mig Colorado Backcountry Discovery Route. BDR-organisationen, ett ideellt amerikanskt initiativ, dokumenterar offroadrutter för äventyrsmotorcyklar tvärs genom delstaterna och tillhandahåller GPS-spår och kartor gratis; Coloradorutten, kort COBDR, mäter officiellt 745 miles. Våra två Aprilia Tuareg 660 med färdigprogrammerad rutt kom från Colorado Motorcycle Adventures i Golden, och den som vill studera klädproblemet live hittar knappast ett bättre laboratorium: den här resan kastar ökenhetta i dalen och snöblandat hagel på passet framför hjulen samma dag.

Där körde jag iXS Venture-Air 1.0, ett tvålagers ripstop-ställ med stora ventilationsöppningar, jacka och byxor i ljust gråoliv. Det var den hittills mest acceptabla kompromissen i min samling: tillräckligt luftigt så länge jag var i rörelse, och med sin vattenavvisande utformning en användbar bas när regnet fångade oss på 3 700 meter. Clemo körde bredvid med den rena motocrosslösningen, och rollfördelningen var en lektion. När vi hade kört fast i ett vattenhål och jag svettades rejält under bärgningen log han bara milt ur sin luftiga MX-utrustning. Uppe på det 3 901 meter höga Engineer Pass och det cirka 3 850 meter höga Cinnamon Pass, i ensiffriga temperaturer och annalkande skurar, vändes bilden helt. Förresten hör huvudet också till systemet: i terrängen kör jag medvetet en sluten endurohjälm med visir, Arai Tour-X5, som är varmare än en crosshjälm med glasögon men räddar mig i regn och på transportsträckor. Och eftersom man i sådana stunder ständigt kommer överens om linjer, bärgningar och fotostopp gick kommunikationen via Cardo Packtalk Edge mesh-system, som visade sig vara en verklig säkerhetsvinst i terrängen.

Slutsatsen från Colorado är obekväm: båda filosofierna hade sitt ögonblick, och ingen av dem vann dagen helt. Just därför tror jag inte längre på det enda perfekta stället, utan på det smart uppbyggda systemet.

Mitt nästa försök lutar medvetet åt luftighet igen, men med skyddsnät. Planen ser ut så här: upptill kör jag en luftig protektorskjorta med en motocrosströja över, alltså maximal ventilation precis där kroppen producerar mest värme när den arbetar. Som väderförsäkring sitter en superkompakt Gore-Tex-överjacka fast på motorcykeln, fastspänd och nära till hands. När dåligt väder drar in investerar jag de två minuterna och drar på den. När det gäller byxorna går jag motsatt väg och stannar vid ett par äventyrsbyxor med membran och stora ventilationsöppningar, som senast från iXS. Benen ger mindre värmestress än överkroppen, men fångar i gengäld upp skvätt, vattenpassager och stänk först.

Om det här systemet avslutar sökandet vet jag inte, förmodligen förblir klädkompromissen i terrängen ett olösligt problem som man bara kan navigera smartare kring. Men det är just därför man reser. Den nya uppsättningen testas på kommande projekt, just nu planeras Arizona, Texas, Grekland och Portugal. Häng med, för er skull är inget forskningsprojekt för omständligt.