Ducati Hypermotard V2 SP: Driftkung på racerbanan

Hypermotard visar sitt sanna ansikte först när bakhjulet börjar glida. I Modena, med 20 grader och strålande solsken, förvandlas det 120 hästkrafter starka supermoto-projektilen till en kontrollerbar driftkung som får även nybörjare att flina.

Ducati skriver med Hypermotard V2 SP ett nytt kapitel i sin nästan 20-åriga supermoto-historia. Istället för att satsa på rå kraft räknas nu finess och kontrollerbarhet. Den 890 kubikcentimeter stora V2-motorn, känd från Panigale, levererar 120,4 hästkrafter vid 10 750 varv/min - nog för att lyfta framhjulet från marken, men inte så brutalt att vanliga dödliga blir överbelastade. Med endast 177 kilogram torrvikt och en säteshöjd på 880 millimeter (valfritt 15 mm lägre) positionerar sig SP som en åtkomlig supermoto för ambitiösa förare. Öhlins-komponenterna fram och bak, kombinerade med Brembo-monoblockok, signalerar redan optiskt: här handlar det om mer än bara vägglädje.

V2:an med 90 graders cylindervinkel utvecklar sina 94 Nm vridmoment redan vid 8 250 varv/min och gör därmed Hypermotard till ett mångsidigt supermoto-verktyg. Ur långsamma kurvor finns ordentligt vridmoment tillgängligt, utan att bli okontrollerbart. Framhjulet lyfter villigt, men aldrig brutalt. Kraften överförs via en 6-växlad låda och en "mycket mjuk" quickshifter, som arbetar smidigt även vid hårda uppväxlingar mellan 9 000 och 10 750 varv. Den vätskekylda motorn med 13,1:1 kompression och Euro 5+ norm visar sig vara väluppfostrad värmemässigt - även vid 20 grader utomhustemperatur och racerbanekörning uppstår ingen störande värmeansamling vid låren.

Det helt justerbara Öhlins-chassit med 48 mm USD-gaffel (170 mm fjädringsväg) och direktlänkat fjäderben (160 mm) förvandlar racerbanan i Modena till en supermoto-lekplats. Precisionen vid insvängning är imponerande - trots den breda styrningen förblir SP:n väl kontrollerbar och mycket direkt även vid högre hastigheter. Framhjulet kunde jag fånga upp bra när jag pushade hårt på bromsen. Aluminium-trellisramen med 26 graders styrhuvudsvinkel och 110 mm efterkant ger den typiska supermoto-smidigheten, utan att slå över i nervositet. Dock skrapar fotpinnarna mycket tidigt, supermoto-typiskt, därför höjde vi förspänningen bak. Ett typiskt supermoto-problem, som dock kunde justeras genom Öhlins-chassits inställningsmöjligheter.

De elektroniska hjälpmedlen på Hypermotard V2 SP förstår sitt hantverk. Särskilt ABS-nivå-2-läget övertygar: här kan man medvetet växla till driftläge, där systemet tillåter lätt glidning upp till 30 graders lutning - perfekt för mindre erfarna förare som vill lära känna supermoto-känslan. Det gör snart avundsjuk när nästan alla snart kan drifta med en sådan maskin. Antispinnsystemet arbetar diskret i bakgrunden och ingriper bara när det verkligen behövs. Den som gasar mjukt märker den knappt; vid aggressiv gasning i lutning måste den naturligtvis ingripa hårdare. TFT-displayen och körlägena kan justeras väl mellan sessioner, men för detaljinställningarna behövs redan lite Ducati-kunnande. Under körning är justeringar av antispinnsystem och ABS möjliga i Race-läge - men bara om man har internaliserat manövreringen.

Brembo-monoblockoken vid de 320 mm dubbelskivorna griper till en början perfekt och erbjuder enorm bromspotential. Efter cirka tio minuters intensiv racerbanekörning visar sig dock en liten svaghet: tryckpunkten blir mjukare och vandrar bakåt. Den extrema stopp-och-kör-banan i Modena belastade bromsarna särskilt hårt, varför tryckpunkten mot slutet av sessionen behövde "ställas in ett klick längre fram". Den 245 mm bakhjulsbromsen med tvåkolvsok fyller sitt syfte problemfritt.

En direkt jämförelse med konkurrenter som KTM 890 Duke R eller Ducati Streetfighter V2 var tyvärr inte möjlig - dessa modeller hade jag ännu inte kört själv. Vad som dock blir tydligt: Hypermotard V2 SP har hittat sin egen karaktär. Den kontrollerade driftningen fungerar så bra att även en oerfaren förare kan trolla fram sina första drifterfarenheter. Lukas Tulovic och jag hade väldigt roligt med modellen. Det är den emotionella kärnan i SP:n: den gör supermoto-glädje åtkomlig för alla, utan att förlora kontrollen. Säteshöjden på 880 mm (med lägre sadel 865 mm) gör den hanterbar även för icke-långa förare.

Som ren vardagsmotorcykel visar Hypermotard V2 SP sina begränsningar. Den 12,5-liters tanken och den angivna förbrukningen på 5,4 liter ger räknemässigt 231 kilometers räckvidd - vid sportig racerbanekörning dock betydligt mindre. Den upprätta sittpositionen och den breda styrningen är helt vardagsdugliga, men för längre motorvägssträckor utan vindskydd inte optimala. Som stadscykel eller för kurviga landsvägar torde SP:n dock helt övertyga med sin smidighet och den karaktärsfulla V2-ljudet. Tyvärr hade vi under testet ingen möjlighet att köra på landsvägen där motorcykeln egentligen hör hemma. Passagerarkvaliteter är ändå av sekundär betydelse för en riktig supermoto.

Under den italienska designen döljer sig genomtänkt teknik: Den 890 kubikcentimeter stora V2:an med 96 mm borrning och 61,5 mm slaglängd arbetar med fyra ventiler per cylinder och Desmosystem. Insprutningen ger rena Euro 5+ utsläppsvärden vid 125 g/km CO2-utsläpp. Aluminium-tvåarmssvingen och 120/70 R17 respektive 190/55 R17 däck kompletterar supermoto-paketet. Med ett hjulbas på 1 514 mm ligger SP:n precis i supermoto-sweet-spoten mellan smidighet och stabilitet. Brembo-utrustningen med hydraulisk manövrering och Öhlins-komponenterna understryker premiumanspråket.