Ducati Hypermotard V2 SP: Driftkungen på banan

Hypermotard visar sitt sanna jag först när bakhjulet börjar sladda. I Modena, vid 20 grader och strålande solsken, förvandlas den 120 hk starka Supermoto-missilen till en kontrollerbar driftkung som får även nybörjare att le.

Med Hypermotard V2 SP skriver Ducati ett nytt kapitel i sin nästan 20-åriga Supermoto-historia. Istället för rå kraft är det nu finess och kontroll som gäller. Den 890 cc stora V2-motorn, känd från Panigale, levererar 120,4 hk vid 10.750 varv/min – tillräckligt för att lyfta framhjulet från marken, men inte så brutalt att vanliga dödliga blir överväldigade. Med endast 177 kilogram torrvikt och en sitthöjd på 880 millimeter (valfritt 15 mm lägre) positionerar sig SP som en tillgänglig Supermoto för ambitiösa förare. Öhlins-komponenterna fram och bak, i kombination med Brembo Monoblock-ok, signalerar redan visuellt: Här handlar det om mer än bara vägkul.

Den 90-graders V2-motorn levererar sina 94 Nm vridmoment redan vid 8.250 varv/min, vilket gör Hypermotard till ett mångsidigt Supermoto-verktyg. Ur långsamma kurvor finns det gott om vridmoment utan att bli okontrollerbart. Framhjulet lyfter sig villigt, men aldrig brutalt. Kraften överförs via en 6-växlad låda och en "mycket mjuk" Quickshifter, som även vid hårda uppväxlingar mellan 9.000 och 10.750 varv fungerar smidigt. Den vätskekylda motorn med 13,1:1 kompression och Euro 5+ standard uppvisar god värmehantering – även vid 20 grader utomhustemperatur och bananvändning uppstår inga störande värmeproblem vid låren.

Det fullt justerbara Öhlins-chassit med 48 mm USD-gaffel (170 mm fjädringsväg) och direkt ansluten stötdämpare (160 mm) förvandlar banan i Modena till en Supermoto-lekplats. Precisionen vid instyrning är imponerande - trots det breda styret förblir SP:n lättkontrollerad och mycket direkt även vid högre hastigheter. Framhjulet kunde jag fånga upp bra när jag pressade på bromsarna ordentligt. Aluminium-Trellis-ramen med 26 graders styrhuvudvinkel och 110 mm försprång ger den typiska Supermoto-agiliteten utan att bli nervös. Dock skrapar fotpinnarna, som är typiskt för Supermoto, mycket tidigt, så vi ökade förspänningen bak. Ett typiskt Supermoto-problem som dock kunde justeras med Öhlins-fjädringens justeringsmöjligheter.

De elektroniska hjälpsystemen i Hypermotard V2 SP behärskar sitt hantverk. Särskilt ABS-läge 2 imponerar: Här kan man enkelt växla till driftläge, där systemet tillåter lätt sladd upp till 30 graders lutning - perfekt för mindre erfarna förare som vill upptäcka Supermoto-känslan. Det blir snart avundsvärt när nästan alla kan drifta med en sådan maskin. Antisladdsystemet arbetar diskret i bakgrunden och ingriper endast när det verkligen behövs. Den som ger gasen mjukt märker knappt av det; vid aggressiv gaspådrag i lutning måste det självklart ingripa hårdare. TFT-displayen och körlägena kan justeras väl mellan sessionerna, men för detaljerade inställningar krävs en del Ducati-kunskap. Under körning är justeringar av antisladd och ABS i raceläge möjliga - men bara om man lärt sig kontrollera hanteringen.

Brembo Monoblock-ok på de 320 mm dubbelskivorna biter inledningsvis perfekt och erbjuder enorm bromskraft. Efter ungefär tio minuters intensiv banåkning uppenbarar sig dock en liten svaghet: Tryckpunkten blir mjukare och flyttar sig bakåt. Den extrema Stop-and-Go-banan i Modena satte bromsarna på hårda prov, vilket gjorde att tryckpunkten behövde justeras "ett klick längre fram" mot slutet av sessionen. Den 245 mm bakbromsen med tvåkolvsok uppfyller sitt syfte utan problem.

En direkt jämförelse med konkurrenter som KTM 890 Duke R eller Ducati Streetfighter V2 var tyvärr inte möjlig - jag har inte kört dessa modeller själv ännu. Men det som är tydligt är att Hypermotard V2 SP har hittat sin egen karaktär. Den kontrollerade driften fungerar så bra att även en oerfaren förare kan få till sina första driftupplevelser. Lukas Tulovic och jag hade mycket roligt med denna modell. Det är SP:ns emotionella kärna: Den gör Supermoto-kul tillgängligt för alla utan att förlora kontrollen. Sitthöjden på 880 mm (med lägre sadel 865 mm) gör den hanterbar även för förare som inte är jättelånga.

Som en ren vardagsmotorcykel visar Hypermotard V2 SP sina begränsningar. Den 12,5-liters tanken och den angivna förbrukningen på 5,4 liter ger en beräknad räckvidd på 231 kilometer - men betydligt mindre vid sportig banåkning. Den upprätta sittpositionen och det breda styret är visserligen vardagsvänliga, men inte optimala för längre motorvägssträckor utan vindskydd. Som stadshoj eller för kurviga landsvägar kan dock SP övertyga med sin smidighet och det karaktäristiska V2-ljudet. Tyvärr hade vi under testet ingen möjlighet att köra på landsväg där motorcykeln egentligen hör hemma. Passagerarkapacitet är ändå av sekundär betydelse för en äkta Supermoto.

Under den italienska designen finns genomtänkt teknik: Den 890 cc V2-motorn med 96 mm borrning och 61,5 mm slaglängd arbetar med fyra ventiler per cylinder och Desmosystem. Insprutningen säkerställer rena Euro 5+ utsläppsvärden med 125 g/km CO2-utsläpp. Aluminiumsvingarmen och däcken i storlekarna 120/70 R17 respektive 190/55 R17 kompletterar Supermoto-paketet. Med en hjulbas på 1.514 mm träffar SP precis rätt i Supermoto-sweetspot mellan smidighet och stabilitet. Brembo-utrustningen med hydraulisk aktivering och Öhlins-komponenterna understryker premiumanspråket.