Med Multistrada från Barcelona till snötäckta Pyrenéerna

I början av säsongen, när den motorcykellösa vintern ger mycket tid till grubblande och samtidigt väcker längtan, ställer vi oss en filosofisk fråga. Av alla turer som Schaaf och jag har upplevt, finns det otaliga legendariska ögonblick och anekdoter som ständigt plockas fram. Men det är alltid helt olika situationer och händelser som blivit odödliga. Så vad behöver man för att göra en motorcykeltur oförglömlig? Under vår vinterflykt till Spanien i mars 2025 ser vi snabbt chansen, tar den, packar våra grejer och påbörjar vår första stora tur för året, för att just besvara denna fråga. Från Barcelona ska det gå upp till Pyrenéerna, ackompanjerade av två touringmotorcyklar - Ducati Multistrada V2 S och Multistrada V4 S. Förhållandena? Nära gränsen. Planen? Luddig. Rutten: Drygt 300 kilometer, från solbelyst asfalt till snötäckta passvägar strax under 2000-metersmärket. Vår drivkraft är mer än kubik: Vi vill veta varför vi gör det vi gör - och vad som verkligen gör en motorcykeltur perfekt. Rutten leder oss genom kulturellt betydelsefulla platser, över hemliga racersträckor och förbi historiska platser. Multistradorna, utrustade med den modernaste touringtekniken, är våra pålitliga följeslagare. Resultatet är inget klassiskt test, utan en upplevelse som prövar både förare och maskiner.

Om du vill följa rutten som beskrivs i denna rapport, hittar du Calimoto-länken här.

Det är tidigt på morgonen när vi trött sätter på oss hjälmarna och rullar norrut från Barcelona. Solen gömmer sig fortfarande bakom täta moln, men spänningen är redan påtaglig - inte minst för att vårt första stopp är på historisk mark. "Carretera de la Rabassada", idag känd som BP-1417, var en gång en av Spaniens mest betydelsefulla backracingbanor. Mellan 1920-talet och tidiga 80-talet utkämpades här vilda dueller på två och fyra hjul. Upp till 40.000 åskådare sägs ha samlats längs de branta kurvorna - men under de tidiga morgontimmarna delar vi bara vägen med lite pendeltrafik och några enstaka cyklister.

Men med det officiella slutet på loppen 1983 försvann inte Rabassadas dragningskraft. Tvärtom: Den lokala bikerscenen fortsatte inofficiellt att använda vägen som en racerbana. Resultatet var en oroande statistik - i början av 2000-talet ansågs BP-1417 vara Kataloniens farligaste väg, med en extremt hög andel allvarliga motorcykelolyckor. Myndigheterna reagerade: Betongbarriärer, fartkameror, nya trafikskyltar och hastighetsbegränsningar begränsar idag maskinernas fria framfart. Ändå - den som kör här känner fortfarande andan från förr. Och kanske är det just denna blandning av djärvhet och historia, av frihet och regelverk, som markerar den perfekta startpunkten för vår tur.

Så snart vi lämnat den historiska BP-1417 bakom oss, lämnar vi också Barcelonas hektiska puls bakom oss. Vägen leder oss rakt in i Parc del Garraf - en karg platå sydväst om metropolen, som i sin tysta vidd nästan känns surrealistisk. Där stadstrafik, tät betong och byggarbetsplatser nyss dominerade, råder nu en kontemplativ ro. Kalkstensklippor, medelhavsvegetation och slingrande sidovägar bildar här ett slags välkomsthälsning till alla som ser motorcykelkörning som en avkopplande naturupplevelse. Och det är just här en av Ducati Multistradas stora styrkor visar sig: dess suveräna långfärdskomfort. Även på sämre asfalt förblir det semiaktiva chassit silkesmjukt, ergonomin sitter perfekt från start - och det elektroniska vindskyddet gör ett bra jobb mot den svala marsluften. Utan stress, men också utan tristess, glider vi genom platån - den perfekta starten på en lång turdag.

Men den meditativa stämningen varar inte särskilt länge. En granskande blick på navigationsenheten ger upphov till tvivel: Rutten leder oss, åtminstone enligt den digitala planeringen, i helt fel riktning. Ett klassiskt fall av "spansk logik" - vad som borde leda nordost, styr plötsligt konsekvent sydväst. Försöket att på egen hand komma tillbaka på rätt spår slutar i en genuin grusetapp, någonstans mellan förfallna bondgårdar och övervuxna fältvägar. Och det är precis här något särskilt händer: Istället för att svära stiger en känsla upp, som vi hemma alltför sällan upplever - äkta frihet. Inget skylt förbjuder fortsatt färd, inget staket blockerar nyfikenheten. I våra tyskspråkiga länder skulle en sådan avvikelse från normen oftast inte bara vara oönskad, utan också olaglig. Men här gäller det: "Prova bara."

Multistradorna gör ett bra intryck. Visserligen är de inga hardcore-enduros, men med endurolägen, potent chassi och den typiskt mångsidiga ergonomin hos en reseenduro, känner de sig inte malplacerade ens på löst underlag. Så vi susar lekfullt genom det katalanska inlandet med över 100 hk och 230 kg. Det är en liten omväg - men samtidigt en stor upplevelse. Ett äventyr som ingen planerat, men som ingen vill vara utan. Är det kanske de oplanerade utflykterna som utgör essensen av oförglömliga turer?

Så snart navigationskompassen är kalibrerad igen, rullar nästa höjdpunkt fram: Olesa de Bonesvalls. Namnet kanske inte är välkänt utanför Katalonien - men den som en gång har kört på BV-2411-vägen som korsar orten glömmer aldrig namnet igen. Vägen är tvåfilig, extremt kurvig och skär genom det kuperade landskapet väster om Barcelona med elegansen av en rallyspecialsträcka. Asfaltkvalitet? Oöverträffad! För här har EU - enligt de lokala bikers vi pratar med - testat en experimentell asfaltsblandning. Dessutom är de slingrande S-kurvorna lutande, vilket tillåter ännu större lutningar och högre kurvhastigheter. Kvar finns ren körglädje, och därmed den perfekta lekplatsen för alla som älskar kurvor.

Och de två Multistradorna? De förvandlas från kultiverade tourers till precisa sportmaskiner - en rollväxling de genomför med förvånande lätthet, främst tack vare de adaptiva elektroniska chassina. V4 S visar hur lekfullt 170 hk kan kontrolleras när elektronik, chassi och ergonomi arbetar på en nivå som få tourers kan nå. V2 S å sin sida imponerar med extrem smidighet och en lätthet i kurvorna som man vanligtvis inte förväntar sig av en fullvuxen touringmotorcykel.

Här slår våra bikerhjärtan snabbare och breda leenden sprider sig mellan öronen. Självklart går kurvslukandet mellan oss två inte obemärkt förbi. "Det handlar bara om att gasa för dig", hörs det i Cardo-hjälmkommunikationen inledningsvis - och lite senare: "Vilken dröm!". Växelspelet mellan adrenalin, lite trash-talk och uppriktig entusiasm driver oss framåt. Pikarna som "Du var nästan för mycket touringförare" eller "Vem har egentligen 170 hk här?" är för oss ett känslomässigt utlopp som säger så mycket mer mellan två vänner än någon torr köregenskapsanalys. Sanningen ligger någonstans mellan prestandaglödje och landskapsberusning. Och just där, på BV-2411, slår hjärtat av denna tur särskilt högt.

Efter det adrenalinfyllda intermezzot på BV-2411 fortsätter vi mot nordost. Landskapet blir brantare, kurvorna snävare och vegetationen tätare. Vi närmar oss naturparken Sant Llorenç de Munt, där vädret ska ge oss en första försmak av vad som senare väntar. Solen kikar nu bara sällan igenom de lågt hängande molnen, och temperaturerna faller märkbart. Asfalten är bitvis fuktig, vinden blåser kallare över passen, men inget hindrar oss från att njuta av stunden till fullo. I denna miljö inser man snabbt: Vädret är ingen bisak på en motorcykeltur - det är den osynlige medåkaren som i hög grad formar upplevelsen. Mellan de imponerande röda sandstensklipporna i nationalparken, som nästan påminner om kända landskap i Utah eller Arizona, stannar vi för att justera vår utrustning för regn.

Som tur är har vi gjort allt rätt när det gäller kläder. Kombinationen av FOX Ranger GORE-TEX ADV Jacka och byxor visar sig inte bara vara ett stabilt skydd mot det ombytliga vädret, utan också en genomtänkt touringlösning för riktiga äventyrare. Jackan, med sitt vattentäta 2-lagers GORE-TEX-laminat, håller sig pålitligt tät utan att man känner sig vakuumförpackad. Ventilationsöppningar ger klimatkomfort, D3O-skyddet ger inre lugn, och den modulära designen med den universella anslutningen till byxorna gör kombinationen oerhört flexibel. Byxorna bygger på ett ännu robustare 3-lagers GORE-TEX-laminat, kompletterat med en dubbel Cordura®-sadel. Även vid temperaturer strax över fryspunkten håller vi oss varma, torra och rörliga - utan att känna oss som i en rymddräkt.

Lika suveräna är Fox Defend ADV-stövlarna. Här möts vandringsskodesign och enduro-kunskap: Det andningsbara och vattenavvisande GORE-TEX-yttermaterialet håller fötterna torra vid passager genom vattenpölar, medan D3O-skum i plösen och runt vristen ger skydd. Särskilt bekvämt är BOA®-justeringen, som låter dig snabbt anpassa med ett vridreglage och får stöveln att sitta tätt på foten. Detta gör stöveln till en imponerande kombination mellan användning på motorcykeln och upplevelser utanför sadeln. Den lätta skon är inte klumpig på foten, utan uppmuntrar snarare till att promenera runt vid stopp vid ruiner, kloster eller utsiktspunkter.

Senast efter några timmar i sadeln känner man hur nära kopplade fysisk ansträngning, frisk luft och en tom mage är. Så vårt nästa stopp slutar inte på en passhöjd, utan framför en liten, oansenlig lokal i en katalansk by. Motorcykelkörning handlar inte bara om acceleration och lutning. Det handlar också om njutning, att medvetet anlända till platser som man aldrig skulle ha besökt med bil. Och det är möjligheten att uppleva regional kultur i alla dess former.

Utbudet i denna lantliga region kan vid första anblick tyckas överskådligt, men den kulinariska djupet överraskar. Croquettas, krispiga på utsidan och mjuka inuti, utgör den klassiska spanska starten. Därefter följer en mustig Trinxat - en sorts potatis- och kålpannkaka, särskilt rotad i Pyrenéerna och serverad med lite bacon. Som huvudrätt finns, nästintill obligatoriskt i Spanien, en utsökt paella. Den kronande avslutningen är Crema Catalana - karamelliserad, varm, söt - Kataloniens traditionella dessert.

När man stiger av motorcykeln, stannar upp och börjar uppfatta regionen med alla sinnen, blir man inte bara mätt utan också nöjd - och det visar att det alltid lönar sig att titta bortom hjälmkanten.

Mellan kurvrus och tapas-eufori finns det ett ögonblick vid vägkanten som saktar ner tempot och vidgar horisonten: Framför oss ligger den imponerande ruinen av Monastir de Sant Salvador de la Vedella - ett kloster, delvis nedsänkt i vatten, delvis inbäddat i klippan. Vad som vid första anblicken ser ut som en fotogenisk övergiven plats, berättar vid närmare betraktelse en historia som sträcker sig tillbaka till tidigt 800-tal. Då, under rekonquistans tid, upprättade frankerna - föregångarna till dagens Frankrike - i denna region den så kallade Spanska Marken: en buffertzon mot de muslimskt styrda områdena i södra Iberiska halvön.

Religion var inte bara ett medel för ändamålet, utan en dominerande maktfaktor. Överallt i Katalonien uppstod befästa klosteranläggningar som, förutom sin spirituella funktion, också hade militär betydelse. Sant Salvador de la Vedella grundades år 830 och överlevde århundraden, tills en damm byggdes på 1970-talet som delvis översvämmade området. Idag vittnar den halvdränkta ruinen inte bara om historia, utan också om förändring - och om hur tätt sammanflätade det förflutna och nuet är. Sådana platser hittar man inte i reseguider, utan på resor som denna. Med motorcykeln, bortom motorvägen, känner man historien med andra sinnen. Man hör inte bara om den - man står mitt i den.

Himlen hänger tung över bergen när vi närmar oss den sista etappen av vår resa. Målet: Col de la Creueta, en passövergång på knappt 1.900 meters höjd, som egentligen är känd för ett imponerande panorama. Det vi däremot upplever har lite att göra med en klassisk "Scenic View" - snarare börjar här en kamp mot elementen, som blir den känslomässiga höjdpunkten på vår tur. De sista solstrålarna försvinner bakom täta moln, temperaturen rusar ner i ensiffriga tal, och sedan börjar det snöa. Först försiktigt, sedan i tjocka, blöta flingor som lägger sig på visir, sadel och asfalt.

Blicken på vägen blir en prövning, varje kurva ett vågspel. Våra Multistrador klarar sig bättre i detta ogästvänliga landskap än sina förare. Antisladdsystem, kurv-ABS och det finjusterbara responsen i "Urban"-läget blir i detta ögonblick från funktion till livräddare. Särskilt i skarpa kurvor med snösörja och dålig sikt är det elektroniken som ger lugn och komfort under färden. Ingen av oss vill nu vara utan värmehandtagen. På Multistrada V4 S aktiveras till och med sätesvärmen. Så vi slingrar oss försiktigt, kanske något ovärdigt, uppför de frusna passkurvorna, men är egentligen väl skyddade och långt ifrån kölddöden. Istället kan vi helt fokusera våra sinnen på den extraordinära situationen och det äventyr som ligger framför oss.

Det är ett ögonblick mellan galenskap och mirakel. En av de sträckor man senare säger: "Oförglömligt, men en gång räcker." Och samtidigt är det just detta oväntade som förvandlar en tur till en berättelse. Den påstått perfekta solnedgången uteblir, men istället bjuder Pyrenéernas rutt oss på en dramatisk slutakt som fångar resandets intensitet på två hjul. Smärta, kyla, trötthet, förundran, glädje - men också stolthet. Multistradorna har levererat. Och det har vi också.

I slutet av dagen - och denna dag var lång - står vi där vi ville vara på morgonen. Men denna gång har vi inte bara nått målet körmässigt eller geografiskt, utan också mentalt. Vad gör en motorcykeltur verkligen oförglömlig? Det är inte bara den perfekta kurvtagningen, inte bara utsikten från passet eller maten någonstans i ingenstans. Det är summan av motsatser: sol och snö, adrenalin och stillhet, komfort och gränsupplevelser. Det är de spontana besluten, de oplanerade omvägarna, anekdoterna som inte finns i något roadbook.

En bra tur ger dig svar. En fantastisk tur ställer frågor. Och det var precis vad som hände här. Vi blev utmanade - av vädret, av navigeringen, av oss själva. Och det är just därför denna resa kommer att stanna kvar i vårt minne. Tekniken i Ducati Multistradas var inte bara ett transportmedel, utan ett verktyg för frihet. Deras mångsidighet, deras elektroniska skyddsänglar, men också deras lekfulla körbeteende gjorde det möjligt för oss att fokusera helt på det väsentliga: livet på vägen. Ofiltrerat, osminkat, men ändå äkta.

Den som reser med motorcykel färdas inte från A till B - han upplever ett mellanrum där allt kan hända. Och om det i slutändan inte bara var målet, utan vägen själv, som förändrade dig - då var det en tur som består.