Från hårnålar till branta backar: Tips för enduro-nybörjare

Det var ett av de där ögonblicken som får adrenalinet att rusa genom ådrorna på varje enduro-nybörjare: Framför mig reste sig en brant backe, vars yta var täckt av löst grus som ett förrädiskt pussel av glidande stenar. Min puls sköt i höjden till nivåer som till och med min 450 inte kunde matcha. Underarmarna krampade runt styret som två skruvstäd, och tanken "Varför utsätter jag mig för det här egentligen?" flög genom mitt huvud. Känner ni igen det? Som redaktör på 1000PS.at har jag testat otaliga motorcyklar på asfalt, men terrängen är en helt annan värld. En värld där till och med rutinerade landsvägsförare åter blir nybörjare och ställs inför utmaningar man aldrig möter på slät asfalt. Efter många timmar i sadeln på olika endurocyklar och några smärtsamma lektioner vill jag idag ta upp de vanligaste problemen som gör livet svårt för terrängnybörjare – och hur vi kan lösa dem.

Den första barriären där många av oss misslyckas: hårnålskurvor på grus. Antingen välter man som en fälld trädstam, eller så missar man den snäva radien och hamnar plötsligt i buskarna. Problemet ligger oftast inte där vi tror.

Den centrala utmaningen vid snäva kurvor är – ni anar det kanske – blicktekniken. I terrängen blir denna konst ännu mer krävande eftersom vår blick magiskt dras till varje förrädisk sten och djup hjulspår – som om de vore sirener som vill locka oss i fördärvet.

Mitt viktigaste tips: Tvinga er blick fokuserat mot kurvans utgång! Vrid inte bara ögonen, utan även axelaxeln och överkroppen lätt mot er målpunkts riktning. Motorcykeln följer som genom magi.

För tuffa och stötiga maskiner finns det ett trick jag upptäckte efter många misslyckade försök: Kör på första växeln, balansera hojen med koppling och gas, men använd bakbromsen för finjustering. Den stabiliserar motorcykeln förvånansvärt effektivt och jämnar ut ryckiga slag eller oväntade överraskningar från motorn. På så sätt kan ni dirigera även motsträviga enduromaskiner genom de snävaste kurvorna som en domptör med sitt rovdjur.

Känner ni igen det? Efter tjugo minuter på gruset känns era underarmar tunga som betong, som om någon injicerat snabbcement i era blodådror. Dessa beryktade "arm-pump" är som varningslampor på instrumentbrädan – de signalerar att något inte står rätt till.

Krampaktiga underarmar är en säker indikator på att ni har för mycket stress och spänning i sadeln. Ni klamrar er fast vid styret som en drunknande vid en livboj. Lösningen ligger överraskande nog inte i händerna, utan i ert sinne och er andning.

En ritual som alltid hjälper mig: Ta tio djupa andetag. Rikta blicken medvetet långt framåt, bortom nästa kulle. Upptäck landskapet, tänk positiva tankar. Låter det esoteriskt? Kanske, men det fungerar som ett trollslag mot förhårdnade armar.

Istället för att försöka krampaktigt slappna av i fingrarna (vilket oftast leder till ännu mer kramp), fokusera på armbågslederna. Gör som i fågeldansen – låt armbågarna fladdra upp och ner kort, skaka dem löst. Det kanske ser fånigt ut, men det här lilla tricket har ofta hjälpt mig att överlista mina armar och inta en mer avslappnad position på styret.

De flesta terrängnybörjare – inklusive mig själv – gör livet onödigt svårt för sig. De förbränner energi som en överhettad motor, särskilt vid acceleration och inbromsning. Varje gång vi bromsar eller gasar, kör uppför eller nedför, måste vi med våra muskler kämpa mot accelerationskrafterna. Det är som att stå i en storm och försöka stå emot vinden med enbart muskelkraft.

Den avgörande insikten kom till mig som en aha-upplevelse: Balansen på fotpinnarna är nyckeln! När ni står på fotpinnarna kan ni med minimala rörelser uppnå maximal effekt. Det är som att plötsligt förvandlas från en tungfotad fotgängare till en graciös dansare.

Börja på enkla, raka sträckor: Stå på fotpinnarna och experimentera med kroppens position vid acceleration och inbromsning. Målet är att leda krafterna direkt in i fotpinnarna och knäsluten utan att belasta armarna.

Mitt gyllene tips: Försök inte böja er vilt framåt eller bakåt. Det mest effektiva sättet att förändra er position ligger överraskande nog i fotlederna. Minimala vinkeländringar där har förbluffande effekter på er totala tyngdpunkt. Med minimal insats maximal effekt – som en dirigent som styr en hel orkester med en lätt handledsrörelse.

I depån blir jag ofta småskrattad åt. Varför har du en Öhlins-fjädring på din motorcykel? Du har ju inget talang. "Just därför!" är mitt svar! I terrängen är det lite annorlunda jämfört med på vägen. I terrängen gynnar fjädringstuning alla förare. Jag använder alltid fjädringskomponenter från Öhlins på mina hardenduros. Som till exempel denna gaffel. Företaget Damianik sköter installationen och justeringen till "supermjuk". Min fördel: Stötarna jämnas ut betydligt bättre. Det är avgörande i tävlingar som KRKA Enduroraid, där man kör nästan 99% av tiden över stenar under 2 dagar. Den högkvalitativa tuningfjädringen dämpar stötarna bättre än standardfjädringen. Det sparar både kroppen och konditionen. Och det gynnar särskilt de mindre talangfulla förarna!

Den branta backen – för många ett berg av rädsla, brantare än pulshöjningen vid blotta anblicken. Rädslan för branta backar sitter djupt, men det största problemet är inte backen själv, utan vår osäkra attityd. Den vanligaste orsaken till misslyckanden i branta backar är så enkel som överraskande: för lite fart. Vi närmar oss försiktigt, nästan smygande, som om vi smyger på en sovande drake. Men just detta beteende förseglar vårt misslyckande innan vi ens nått backens fot.

En pragmatisk fråga jag alltid ställer mig: Vad är det större problemet – att vara för snabb eller för långsam i den branta backen? Svaret är tydligt: En för långsam ansats är den svettigare utmaningen. Att minska hastigheten i backen är alltid möjligt, men att återvinna förlorad fart är som att försöka samla upp spillt vatten.

Hastigheten stabiliserar som ett osynligt korsett. Den är den trolldryck som löser upp många problem vid endurokörning. Särskilt när det inte finns några farliga stup på sidorna av den branta backen, utan bara buskar eller mjuka ängar, kan man våga sig in i obehagliga hastighetsdimensioner. Ett fall skulle då visserligen vara besvärligt, men de branta uppfarterna är – i motsats till intuitionen – de områden där färre allvarliga skador inträffar jämfört med andra sträckavsnitt.

Vid övergången till den branta backen sätter jag en medveten impuls med hela kroppen i fotpinnarna, tillsammans med en sista gaspådragning – som en spjutkastare som lägger hela sin kropp i det avgörande kastet. Därefter handlar det om att positionera vikten så att framhjulet inte skjuter mot himlen som en raket vid start.

Ett vanligt tankefel i branta backar: För mycket fokus på grepp och bakhjulet. Det är mycket viktigare att ge framhjulet tillräckligt med tryck och styrning. Ett okontrollerat framhjul förstör mer fart än vad det bästa greppet på bakhjulet kan kompensera. Det är som på en tandemcykel – om den främre föraren tappar orienteringen, spelar det ingen roll om den bakre trampar som besatt. Oavsett om du står eller – om energireserverna redan är uttömda – sitter: Flytta vikten framåt, lägg tryck på framhjulet. Det kommer att tacka dig genom att föra dig dit du vill, istället för att ta dig till platser du inte vill vara.

Endurokörning i terräng är ingen trollerikonst, utan ett hantverk – ett som kräver tålamod, övning och några knep. Med rätt blickteknik bemästrar du hårnålar, med avslappnade armar håller du dig fräsch längre, med smart viktfördelning sparar du energi, och med rätt fart övervinner du varje brant backe.

Den viktigaste insikten från mina terrängäventyr: Det största hindret sitter oftast mellan våra öron. När vi övervinner våra mentala blockeringar blir plötsligt hinder till utmaningar och utmaningar till nöjen. Så: Ta ett djupt andetag, blicken framåt, gasa på – och ge dig ut på äventyret!