Det är svårt att tro att min första kontakt med Honda Crossrunner var för redan 14 år sedan. I april 2011 landade jag på Mallorca, med blandade förväntningar i bagaget. De första pressbilderna hade gjort mig skeptisk – det nya Honda-konceptet såg lite klumpig och otymplig ut på papperet. Men som så ofta i livet: det första intrycket kan vara missvisande. När jag sedan såg motorcykeln i den medelhavssoliga morgonen på parkeringsplatsen vid vårt basläger, såg allt annorlunda ut. Slankare, smidigare, mer harmonisk. Bara från snett framifrån var utseendet fortfarande lite ovant – priset för att designerna lyckades klämma in en äkta V4-motor i detta nya crossover-koncept.
Honda hade valt en pragmatisk strategi. Inget marknadsföringssnack eller någon legendarisk modellhistoria att förlita sig på – bara resultatet av nökter marknadsundersökning. Det skulle vara en hoj som täcker många användningsområden samtidigt. En allrounder för dem som inte har lyxen att hämta en annan motorcykel ur garaget för varje tillfälle. Denna ärlighet imponerade på mig redan då.
Vad som inte bara imponerade, utan verkligen överraskade mig, var motorn. Denna V4, som på papperet verkade ospektakulär med sina 102 hk, visade sig vara ett emotionellt höjdpunkt på Mallorcas slingrande vägar. Aggregatet skrek hjärtskärande i bergslandskapen, med ett varvtalsband som sträckte sig från botten upp till svindlande 12.000 varv per minut. I en fordonsklass där man mestadels stötte på en- eller tvåcylindriga motorer, stack denna sofistikerade fyrcylindriga motor ut på bästa möjliga sätt.