Honda VFR800X Crossrunner 2011

Det är svårt att tro att min första kontakt med Honda Crossrunner var för redan 14 år sedan. I april 2011 landade jag på Mallorca, med blandade förväntningar i bagaget. De första pressbilderna hade gjort mig skeptisk – det nya Honda-konceptet såg lite klumpig och otymplig ut på papperet. Men som så ofta i livet: det första intrycket kan vara missvisande. När jag sedan såg motorcykeln i den medelhavssoliga morgonen på parkeringsplatsen vid vårt basläger, såg allt annorlunda ut. Slankare, smidigare, mer harmonisk. Bara från snett framifrån var utseendet fortfarande lite ovant – priset för att designerna lyckades klämma in en äkta V4-motor i detta nya crossover-koncept.

Honda hade valt en pragmatisk strategi. Inget marknadsföringssnack eller någon legendarisk modellhistoria att förlita sig på – bara resultatet av nökter marknadsundersökning. Det skulle vara en hoj som täcker många användningsområden samtidigt. En allrounder för dem som inte har lyxen att hämta en annan motorcykel ur garaget för varje tillfälle. Denna ärlighet imponerade på mig redan då.

Vad som inte bara imponerade, utan verkligen överraskade mig, var motorn. Denna V4, som på papperet verkade ospektakulär med sina 102 hk, visade sig vara ett emotionellt höjdpunkt på Mallorcas slingrande vägar. Aggregatet skrek hjärtskärande i bergslandskapen, med ett varvtalsband som sträckte sig från botten upp till svindlande 12.000 varv per minut. I en fordonsklass där man mestadels stötte på en- eller tvåcylindriga motorer, stack denna sofistikerade fyrcylindriga motor ut på bästa möjliga sätt.

Det som fortfarande sitter kvar i minnet från det testet är motorcykelns anmärkningsvärda balans. Honda-ingenjörerna genomförde då 120 vindtunnelförsök och lade otaliga timmar på att finjustera chassi och ergonomi. Resultatet övertygade: Crossrunner var varken vinglig eller klumpig, utan precis i den gyllene balansen som ingjuter förtroende och gör även erfarna förare snabba.

Vi körde då timtal på Mallorcas varierande vägar – genom trånga byar, över kurviga bergsvägar, längs kusten. Överallt lämnade Crossrunner ett suveränt intryck. Det kombinerade bromssystemet med ABS, fjädringen som var väl avstämd för europeiska förhållanden, den bekväma sittpositionen – allt detta gav känslan av att köra en genomtänkt, balanserad motorcykel. Inte spektakulär, men solid och pålitlig i alla situationer.

Det fanns naturligtvis också kritikpunkter: Varvräknaren var svår att läsa av i solljus, fjäderförspänningen bak var krånglig att justera med en kroknyckel, och efter längre sträckor blev den något snäva knävinkeln märkbar. Men alla dessa småsaker kunde inte dämpa det positiva helhetsintrycket: Honda hade skapat en mångsidig allrounder som skickligt fyllde sin nisch mellan sport, tur och vardag.

När jag nyligen snubblade över foton från mitt gamla Mallorca-test frågade jag mig själv: Vad har egentligen hänt med Crossrunner? Hur har den klarat sig genom åren? För att hitta svar dök jag djupt ner i vår online-community – och blev överraskad över hur många trogna fans denna underskattade motorcykel fortfarande har.

En genomgående åsikt i kommentarerna är den första generationens (2011-2014) hållbarhet. "Min Crossrunner har nu gått 120 000 km och går fortfarande som första dagen," skriver en ägare i 1000PS-forumet. V4-motorn verkar vara praktiskt taget oförstörbar, vilket inte är förvånande med tanke på dess härstamning från den beprövade VFR800. Motorslitage är praktiskt taget okänt, så länge de föreskrivna underhållsintervallerna följs.

Det är intressant att många ägare har behållit sina Crossrunner under många år – ett tecken på att konceptet verkligen har fungerat. Denna mångsidighet, kombinerad med den berömda Honda-pålitligheten, har gett modellen en trogen anhängarskara.

Den facelift som introducerades 2015 (ofta kallad andra generationen) innebar några betydande förbättringar: mer kraft, ett förfinat chassi, bättre ergonomi och en modernare design. Många medlemmar i communityn ser denna uppdatering som en lyckad evolution som behåller de ursprungliga styrkorna och eliminerar svagheterna.

På tal om svagheter: Vilka problem har uppstått under 14 års praktisk användning? Konsensus från olika forum och expertutlåtanden målar en övervägande positiv bild, men avslöjar också några typiska svagheter som potentiella begagnatköpare bör känna till.

För den första generationen (2011-2014) rapporterar ägare ibland problem med statorn, den del av generatorn som ansvarar för strömförsörjningen. Ett tidigt tecken på detta är ett gradvis försvagande batteri. Reparationen är inte överdrivet komplex, men kräver några timmars arbete – och bör utföras vid första tecken.

En annan egenskap som jag inte lade märke till då, men som långvariga ägare ofta nämner, är motorernas VTEC-system. Detta växlar vid cirka 7.000 varv/min från två till fyra ventiler per cylinder, vilket ger en märkbar kraftökning. I vardagen upplever vissa förare denna övergång som abrupt. I communityn har olika "mjukgörande" lösningar utvecklats, från enkla justeringar av insprutningen till speciella kartläggningslösningar.

Bromsarna kritiserades ofta under de första åren – inte på grund av bristande bromskraft, utan på grund av CBS-kopplingen (Combined Braking System), som vissa förare ansåg vara för dominerande. Honda har tagit till sig denna feedback i senare modelluppdateringar och gjort justeringen mer känslig.

När det gäller underhåll är Crossrunner en typisk Honda-produkt: pålitlig, men med några konstruktionsegna särdrag. Kontroll av ventilspel var 24.000 km är tidskrävande och därmed relativt dyr – men utförs av vissa ägare i längre intervall eller utelämnas helt på grund av ventiler och ventilfästens extremt långa livslängd.

Den som idag vill köpa en begagnad Crossrunner finner ett intressant utbud. Den första generationen (2011-2014) har nu fått status som ett prisvärt hett tips. Välskötta exemplar med 50.000-80.000 km kan köpas för cirka 5.000 euro – ett attraktivt pris för en så mångsidig och pålitlig motorcykel. Den andra generationen (från 2015) håller sitt värde betydligt bättre; här börjar priserna vid cirka 7.500 euro och kan för nyare modeller med få kilometer nå upp till 10.000 euro.

Tillgängligheten är överlag god. En titt på småannonser visar att särskilt välskötta exemplar med komplett servicehistorik och få tidigare ägare ofta säljs snabbt.

Vad bör man tänka på vid köp? Förutom de vanliga misstänkta (servicehistorik, slitage på kedja, däck och bromsar) finns det några modellspecifika kontrollpunkter. För den första generationen bör man kontrollera det tidigare nämnda tillståndet hos statorn – bäst genom ett batteritest med motorn igång. Vid VTEC-systemet bör man se till att övergången vid cirka 7.000 varv/min är jämn.

En annan viktig aspekt är att kontrollera det bakre stötdämparen. Vid högre körsträckor kan det uppstå oljeläckage. Även den trånga knävinkeln, som jag kritiserade i ursprungstestet, är en punkt som potentiella köpare definitivt bör testa under en längre provkörning – särskilt längre förare kan få problem här.

När jag idag, 14 år efter min första kontakt med Honda Crossrunner, ser tillbaka, är jag imponerad av Hondas utvecklares framsynthet. Det som då verkade som en märklig hybrid mellan etablerade kategorier har visat sig vara banbrytande. Idag finns "crossover"-motorcyklar i alla motorstorlekar – Kawasaki Versys, Yamaha Tracer-serien och även BMWs F 900 XR följer i grunden samma koncept som Honda etablerade med Crossrunner.

Vad som fortfarande gör Honda speciell idag är dess karaktärsfulla V4-motor i en fordonsklass som annars domineras av rad- och V2-motorer. Denna motor erbjuder en körupplevelse som många nuvarande modeller, med sina på effektivitet och emissioner optimerade motorer, inte längre kan erbjuda.

Från dagens perspektiv skulle jag rekommendera Crossrunner till dem som söker en mångsidig, pålitlig motorcykel för daglig användning utan att ge avkall på karaktär och emotionell körupplevelse. Särskilt den andra generationen erbjuder med sin förbättrade prestanda och förfinade chassi ett paket som inte behöver skämmas i jämförelse med aktuella modeller.

Communityns erfarenheter bekräftar i stort sett min dåvarande bedömning: Crossrunner är ingen motorcykel för extremister – varken för racingbanefantaster eller för offroad-äventyrare. Den är en motorcykel för vardagen, för helgturen, för semestern med bagage. Och det är just i detta mångsidiga användningsspektrum som den fortfarande visar sina styrkor.

När jag tänker tillbaka på mitt test på Mallorca minns jag särskilt det ögonblick då jag för första gången jagade upp V4:an i höga varvtal och samtidigt upplevde chassits smidighet i de snäva serpentinerna – denna kontrast mellan sportig drivkraft och bekväm, hanterbar sittställning gjorde Crossrunner speciell. Och just denna dragningskraft verkar fortfarande vara obruten, som de många entusiastiska ägarberättelserna visar.

Crossrunner har kanske aldrig nått kultstatus som en Africa Twin eller en Fireblade. Men den har visat sig vara vad Honda lovade: En pålitlig, mångsidig följeslagare för vardagen – med det där extra av karaktär som gör skillnaden mellan ett enkelt transportmedel och en motorcykel som man fortfarande med glädje kör år efter år.