Aprilia Tuono 457 Test 2025

Nåväl, Tuono 457 överraskade oss vid presentationen i inlandet utanför Venedig. De få testförare som redan förra året fick köra RS 457 hade en viss aning om vad som väntade, men majoriteten av truppen var helt enkelt paff över hur sportig den nakna motsvarigheten var att köra. 457:an är mycket mer än en pragmatiskt betraktad utfyllnadsmodell: Aprilia har nu en Tuono till varje RS (125, 457, 660, 1100). Frågan som ofta ställdes i förväg – varför man behöver en A2-Tuono när man ändå kan strypa 660:an – hörde man inte längre efter testet. 457:an är helt enkelt så genomtänkt utvecklad för 48-hästarsklassen att ingen större strypt maskin har något att vinna. Dessutom är den betydligt billigare.

Tvåcylindern är i sportsligt hänseende givetvis varje encylindrig motor överlägsen, eftersom den av konstruktionsskäl är mer högvarv och mindre grov. Motorn skapar ingen oro i chassit och väcker istället suget efter snabb körning. Kanske förvånande var att den lilla motorn inte hade några problem ens på sjätte växeln, utan gled fullkomligt lugnt och ryckfritt genom stan på 2 000 varv/min, för att sedan vid ortens utfart ta gasen utan att sacka och utveckla full kraft. Först runt 9 000 varv/min blev vibrationerna märkbara – sådana man inte vill uppleva i timmar. Den som kör tusen kilometer till havet på fullgas kan möjligen få vibrationerna att nöta på nerverna med tiden, men för alla andra ändamål är det inget problem. Desto mer ett ämne är dock motorns spänst i kombination med quickshiftern. Herregud, Tuono 457 gick att avfyra i bergen så att man skrek av glädje i hjälmen. Den giriga motorn, det perfekt avstämda växellådan, det sportigt råa ljudet och quickshiftern som fungerade briljant vid fullgas, gav en cocktail som fick eufori att strömma genom kroppen. Att quickshiftern vid långsam körning – framförallt vid uppväxling – tappade sin briljans och blev något hackig, får man förlåta, eftersom dess huvuduppgift är att avlasta föraren vid hård körning och hålla växlingarna korta, medan den vid cruising och lugn körning egentligen bara döljer förarens lättja.

Chassit hade också en väsentlig andel i Tuono 457:ans sportiga prestanda. Maskinen är kompakt skuren och inte tung (175 kg med bränsle). Svingarmen är lagrad i motorhuset. Fjädringselementen är kanske inte de bekvämaste på planeten, men de svarar tillräckligt känsligt, klarar hårda belastningar bra och ger förvånansvärt mycket återkoppling och framförallt stabilitet. Här får jag gärna citera Grammer Klausi: "Bara en stabil cykel är en snabb cykel." Och eftersom bromsen fungerade mycket bra både i doserbarhet och bett, var kurvtagningen helt enkelt en dikt, som man brukar säga. Vi hade två amerikanska tävlingsförare med oss som körde så aggressivt att man som utomstående knappt kunde tro att Tuono 457 är en A2-maskin. Klassens begränsade effekt märktes bara när man svalt lite i uppförsbackarnas mellansträckor. Vid kurvutgången var allt fortfarande frid och fröjd, men sedan kände man ändå att motorns effekt är begränsad. Klart det – det måste finnas en skillnad mellan en 457:a och en 1100:a.

Sammantaget är Tuono 457 en riktig tillgång i det sportiga A2-segmentet, och jag vågar påstå att Aprilia inte behöver frukta någon motståndare i den här klassen och kommer att klättra till översta pallplatsen i jämförelsetester. Man får se.