10 legendariska tvåtaktsmotorcyklar som skrev historia

Tvåtaktsmotorcyklar står för en helt egen karaktär: låg vikt, spontan kraftutveckling, ett distinkt ljud och förstås den omisskännliga blå röken ur avgasröret. Många av de mest berömda tvåtaktarna kommer visserligen från racingen, men även för gatan föddes maskiner som präglat hela generationer. Några av dem går fortfarande att hitta på begagnatmarknaden. Vi har valt ut tio särskilt legendariska tvåtaktscyklar.

Yamaha RD 350 YPVS är för många själva sinnebilden av en tvåtaktscykel för gatan. Den vätskekylda tvåcylindriga motorn kombinerar låg vikt med för sin tid imponerande effekt och en kraftutveckling som mycket tydligt talar om för föraren när motorn når sitt bästa register. Avgasstyrningssystemet YPVS gjorde RD:n mer kultiverad än föregångarna utan att ta ifrån den den typiska tvåtaktskaraktären. I dag är den en eftertraktad klassiker, men fortfarande en maskin som faktiskt körs och inte bara ställs ut.

Knappast någon cykel förde i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet ut mer Grand Prix-atmosfär på allmän väg än Suzuki RGV 250 Gamma. Den kompakta V2-tvåtaktaren, den låga vikten och det knivskarpa chassit gjorde den till en maskin som fascinerade mindre genom absolut toppeffekt än genom sitt helhetskoncept. RGV:n ville ha varv, engagemang och en förare som var beredd att jobba med växellådan. Dess teknik blev dessutom senare grunden för ännu en tvåtaktslegend: Aprilia RS 250.

Aprilia RS 250 var på sätt och vis den stora finalen för gatregistrerade tvåtaktssportcyklar. Med V2-motorn från Suzuki RGV, italienskt chassikunnande och ett utseende som direkt ledde tankarna till Grand Prix-racing var den en riktig drömcykel på 1990-talet. Fascinationen kommer än i dag mindre från nakna prestandasiffror än från kombinationen av låg vikt, precis hantering och explosiv kraftutveckling. Fina exemplar är därför numera eftertraktade.

För otaliga ungdomar var Aprilia RS 125 den första cykeln som verkligen kändes som en fullvuxen racer. Hel formplåt, aluminiumram, sportig sittställning och en högvarvig tvåtaktssingel gjorde den till affischcykeln för en hel generation. Särskilt i ostrypt version bjöd RS:en på prestanda långt utöver vad man i dag förknippar med 125-klassen. Samtidigt lärde den tidigt sina ägare att tvåtaktare kräver omsorg, varm olja och då och då även en skiftnyckel.

Om Aprilia RS 125 var den förnuftiga italienska ungdomsdrömmen, så var Cagiva Mito den särskilt extravaganta varianten. Senare versioner påminde utseendemässigt omisskännligt om Ducati 916 och såg därmed mer ut som en exotisk supersport än som en instegsmodell för körkortet. Till det kom en bitsk tvåtaktsmotor, höga varvtal och på tidiga varianter till och med en sjuväxlad låda. Mito förkroppsligade den era då tillverkarna lade ner en möda på 125:or som i dag knappt är tänkbar.

Alla tvåtaktsdrömmar bar inte hel formplåt. Yamaha DT 125 var för generationer av nybörjare en av de mest mångsidiga cyklarna överhuvudtaget. Lätt, okomplicerad, tillräckligt terrängduglig för grusvägar och samtidigt tillräckligt vardagsduglig för skola, jobb eller den dagliga vägen genom stan. Den encylindriga tvåtaktaren bjöd på exakt den blandning av snällt lågvarvsregister och extra skjuts på högre varv som gör tvåtaktare så underhållande. DT:n var mindre exotisk än en RS eller Mito men i gengäld faktiskt inom räckhåll för betydligt fler.

Kawasaki H2 750 hör till maskinerna som grundlade de stora tvåtaktarnas vilda rykte. I början av 1970-talet kombinerade Kawasaki en trecylindrig tvåtaktare på 750 kubik med ett jämförelsevis enkelt chassi och skapade därmed en cykel vars motor kändes som om den alltid låg ett steg före resten av maskinen. Våldsam dragkraft, låg vikt och det karakteristiska trecylindriga ljudet gjorde H2 till en ikon. I dag är den betydligt mer samlarobjekt än vardagscykel, men ryktet lever kvar än i dag.

Suzuki GT 750 bevisade att tvåtakt inte nödvändigtvis måste betyda litet, nervöst och kompromisslöst. Den stora trecylindriga motorn var vattenkyld och cykeln var konstruerad som en bekväm landsvägsmaskin. Därmed representerade GT:n ett helt annat förhållningssätt till tvåtaktaren än de senare lätta sportmaskinerna. Dess yppiga uppenbarelse gav den i den tyskspråkiga världen det legendariska smeknamnet "Wasserbüffel" (vattenbuffeln). Just kontrasten mellan stor touringcykel och rykande tvåtakts-trippel gör den så speciell än i dag.

Vespa PX visar kanske bättre än något annat fordon på listan att tvåtaktsmotorn var mycket mer än bara en teknisk lösning för snabba motorcyklar. Under decennier präglade de olika PX-modellerna gatubilden i Europa och många andra delar av världen. Den luftkylda tvåtaktsmotorn, den manuella växlingen och den karakteristiska stålkarossen gjorde Vespan till en motpol mot allt mer komplexa motorcyklar och skotrar. Än i dag finns en enorm scen kring originalfordon, renoveringar och trimning och knappast någon tvåtaktare är lika starkt kulturellt förankrad.

Knappast något motordrivet tvåhjulingsfordon är i Österrike lika känslomässigt laddat som Puch Maxi. Den var ingen sportcykel och ingen teknisk sensation, utan för otaliga ungdomar helt enkelt det första steget mot motoriserad frihet. Den lilla tvåtaktsmotorn var enkelt uppbyggd, robust och framför allt utmärkt för att själv skruva, meka och inte alltid helt lagligt klämma ur lite mer effekt. Just därför lever Maxi kvar än i dag: som veteranfordon, trimningsobjekt, vardagsfordon och rullande bit av österrikisk ungdomskultur.

De här cyklarna kunde knappast vara mer olika. Mellan en Puch Maxi och en Kawasaki H2 skiljer det världar, likaså mellan en Vespa PX och en Aprilia RS 250. Gemensamt för dem är dock att de inte bara var tekniska produkter. De står för vissa livsskeden, generationer och motorcykelkulturer. Just där ligger de klassiska tvåtaktarnas speciella fascination: man minns inte bara hur de gick, utan också hur de lät, luktade och kändes.