Naked Bike-jämförelse 2025 - Fem kämpar i ringen

Morgonen gryr över Bucklige Welt och med den vaknar en armada av naked bikes till liv. Det är juli 2025, luften vibrerar av värme och förväntan. Fem maskiner, som knappast kunde vara mer olika, står redo för årets kanske tuffaste duell. Yamaha MT-09 SP skimrar i sin Icon Blue, bredvid står Honda CB1000 Hornet SP i diskret svart-grått, Kawasaki Z900 SE visar upp sig i klassiskt grönt/svart, medan Suzuki GSX-S1000 och KTM 990 Duke gör sina egna uttalanden.

Det som följer är inget vanligt test. Det är en resa genom tre världar av motorcykelkörning - från de slingrande landsvägarna i Bucklige Welt, över den tekniskt krävande banan Pannoniaring, till den vilda supermoto-banan i Bad Fischau. Sex testförare, från den trefaldiga IDM-mästaren Martin Bauer till våra erfarna redaktörer, kommer att pressa dessa maskiner till gränsen. Alla motorcyklar rullar på identiska Bridgestone Battlax Hypersport S23-däck - en rättvis tävling på lika villkor.

Naked Bike-klassen har alltid varit en smältdegel av olika filosofier. Här möts japansk perfektion och österrikisk rebelliskhet, här kämpar beprövad teknik mot innovativa koncept. Priserna? Förvånansvärt nära varandra. Från 12.145 euro för Kawasaki Z900 SE till 13.449 euro för Yamaha MT-09 SP - en spridning på bara 1.300 euro skiljer den billigaste från den dyraste modellen i Tyskland.

Men siffror berättar bara halva sanningen. Honda CB1000 Hornet SP levererar med sina 157 hk den största effekten, följt av Suzuki GSX-S1000 med 152 hk. Den trecylindriga Yamaha MT-09 SP får nöja sig med 119 hk, medan KTM 990 Duke och Kawasaki Z900 SE ligger däremellan med 123 respektive 124 hk. Men som vi kommer att se: Effekt är inte allt. Här är prisjämförelsen för Naked bikes 2025

"CB1000 Hornet SP är enligt min mening ett riktigt kap", utbrister en av våra testförare efter de första kilometrarna. Och faktiskt: Honda har här skapat något som man inte förväntar sig av märket - en ologisk, vild naked bike som lever upp till sitt namn.

Den första kontakten avslöjar omedelbart karaktären: stram, direkt, kompromisslös. Showa Big Piston-gaffeln fram och Öhlins TTX36-dämparen bak är inställda för prestation. "På ojämnt underlag i stadstrafik är den betydligt obekvämare än Kawasaki", noterar NastyNils. Men så snart asfalten blir jämnare och kurvorna kommer, förvandlas den upplevda svagheten till ren styrka.

Motorn - som en gång hörde hemma i Fireblade - behöver tid. Under 6.000 varv känns den nästan dåsig, men sedan exploderar kraften bokstavligen. "Känslan är att den kan mäta sig med de något starkare power naked bikes", noterar NastyNils från Pannoniaring. Brembo Stylema-ok biter med en kraft som överraskar även erfarna förare. ABS-systemet visar sig dock överbelastat - för konservativt inställt för de brutala inbromsningsvärden som detta system skulle kunna leverera.

Det som utmärker Honda är dess ärlighet. Ingen IMU, inga avancerade förarhjälpmedel - bara ren mekanik på högsta nivå. "Det är som när du äter något gott, utan smakförstärkare", beskriver en kollega träffande. En motorcykel för purister, som hellre vill behålla kontrollen själva. Den saknade IMU:n kan störa vissa förare, medan andra är glada att Honda satsat budgeten på Öhlins, Brembo och kraft. Även märkligt: Vi var tvungna att fylla på olja på Honda under testet. Det är ovanligt för Honda och ovanligt vid tester med moderna motorcyklar. Men vi kommer att hålla ett öga på det.

MT-09 SP framstår som den mest tekniskt avancerade medlemmen i denna illustra samling. Med sin 6-axliga IMU, det högkvalitativa Öhlins-chassit och Brembo Stylema-bromsarna spelar den i elektronikens toppdivision. Även i fråga om modellmognad har den nått den perfekta åldern. Det har investerats mycket know-how här. Många detaljer känns mycket högkvalitativa. Men motiverar det topppriset?

"Det beror också på att det nu finns en del erfarenhet från Yamaha", analyserar en testare det harmoniska helhetspaketet. CP3-motorn kanske med sina 119 hk är den svagaste i fältet, men dess karaktäristik passar perfekt till konceptet. Linjär, varvvillig, alltid kontrollerbar - "en av de mest perfekta landsvägsmotorerna man kan tänka sig", säger en kollega entusiastiskt.

Ergonomin lutar åt touringhållet. Man sitter upprätt, nästan turistiskt, men den korta hjulbasen på 1.430 mm ger ändå motorcykeln en viss smidighet. "På så smala serpentinvägar kan man verkligen använda den pressande körstilen", noterar en pilot entusiastiskt. Men i högfartsområdet visar sig gränserna - här saknas den stoiska lugnet hos de tyngre fyrcylindriga motorerna.

Fjädringen förtjänar särskild uppmärksamhet. KYB USD-gaffeln med DLC-beläggning och Öhlins-dämparen arbetar så fint samordnat att man nästan glömmer att man sitter på en naked bike. En touch av lyx sveper genom varje kurva.

"Let the good times roll" - Kawasakis slogan kunde inte vara mer träffande. Z900 SE är evolution i sin renaste form, den logiska vidareutvecklingen av en sedan länge framgångsrik modellserie. Och det är precis dess största styrka.

Med 124 hk ligger den i mittenfältet, men den radmonterade fyrcylindriga motorn imponerar med sin gångkultur. "Man har finjusterat denna under årtionden. Och det märks", konstaterar Martin Bauer. Den låga vibrationsnivån, det smidiga gasresponsen, den perfekt avvägda växellådan - här stämmer allt.

Det som gör SE-versionen särskild är de högkvalitativa komponenterna: Öhlins S46-dämparen, den gyllene USD-gaffeln, Brembo-bromsarna. Dessutom en komplett elektronisk utrustning med 6-axlig IMU, som ger ett ABS-system som fungerar suveränt även i lutning. "På många andra fordon märker man att många meter går förlorade eftersom ABS-regleringen är mycket konservativt utformad", berömmer en testare Kawasakis inställning.

Quickshiftern fungerar "otroligt precist och känsligt", kopplingen är den lättaste i testet. Det är denna summa av detaljer som gör Z900 SE till "naked bike personifierad". Inget område där den dramatiskt överträffar de andra, men inte heller någon verklig svaghet - förutom kanske det något smala styret.

"Innan testet pratade ingen om Suzuki. Nu pratar alla om den", sammanfattar NastyNils fenomenet GSX-S1000. Och faktiskt: Det Suzuki levererar här är imponerande. Den legendariska K5-motorn, som en gång hörde hemma i GSX-R1000, har inte tappat något av sin fascination.

Med 152 hk är den den näst starkaste maskinen i testet, men det är inte den rena effekten som imponerar. Det är sättet den levereras på. "Sjätte växeln, 100 km/h, men bara vrid på gasen - då är Suzuki riktigt stark", utbrister en testare. Superbike-ramen med den massiva svingarmen ger en stabilitet som är svår att matcha.

På racerbanan visar GSX-S sin verkliga storhet. "Det ger intrycket att du har riktigt stabil och pålitlig hårdvara framför dig", noterar NastyNils vid Pannoniaring. Quickshiftern fungerar "häpnadsväckande bra", växellådan växlar smidigt. Endast bromsen visar sig vara något svag - mer handkraft krävs än hos konkurrenterna.

Ergonomin lutar åt det vuxna hållet. Man sitter högre, avståndet till styret är större. "Mindre förare är säkert bättre betjänta med de slankare hojarna", påpekar NastyNils. Men de som uppskattar storleken får en suverän touringmotorcykel med racing-gener.

KTM polariserar från första stund. Med 179 kg torrvikt (192 kg körklar) är den den lättaste maskinen i testet, kombinerat med en karaktärsstark tvåcylindrig motor - maskinen är något av en ologisk nöjesmaskin.

"Om du gillar KTM behöver du inte ens provköra de andra", sammanfattar en testare. LC8c-motorn med sina 123 hk kan på papperet verka ospektakulär, men verkligheten är en annan. Den extremt korta utväxlingen - bara 85-90 km/h på första växeln - ger en brutal acceleration. "På grund av den höga tyngdpunkten går den också extremt snabbt upp på bakhjulet", ler Martin Bauer.

Elektroniken är på högsta nivå. Körlägena är praktiskt anpassade, traction control arbetar känsligt. Men det finns också nackdelar. Tvåcylindrarnas gångkultur kräver tillvänjning, under 3.000 varv hackar motorn. Växlingen känns "benhårt" och feedbacken är bristfällig. Och så var det problemet med bromsbeläggen på vår testmotorcykel - vi fick stå ut med kraftiga vibrationer i sadeln.

På den trånga supermoto-banan i Bad Fischau visar sig de verkliga karaktärerna. KTM 990 Duke känner sig hemma här, dess korta utväxling och låga vikt gör den till en lekfull maskin. MT-09 SP utnyttjar sin korta hjulbas för akrobatiska inslag. Honda CB1000 Hornet SP kämpar med det abrupta lastväxlingsbeteendet på första växeln - inget problem på landsvägen, men här ett handikapp. Kawasaki Z900 SE visar sig från sin bästa sida: "Doseringen är otroligt väl genomförd", berömmer Martin Bauer. Suzuki GSX-S1000 verkar här något klumpig, den högre vikten märks. Varvtiderna publicerar vi inom ramen för 1000PS Bestzeit-videoserien på 1000PS TV. Vi är spända på vilken motorcykel som sätter bästa varvtiden.

En jämförelsetest lever på rättvisa förhållanden. Alla fem kandidater rullade på identiska Bridgestone Battlax Hypersport S23 - och detta däck visade sig vara det perfekta valet. S23 imponerar med mer torrgrepp och ökad kurvstabilitet jämfört med föregångaren S22. Den nya blandningen och Pulse Groove-tekniken ger imponerande sidogrepp och exakt feedback, som skapar förtroende från första början. Ett idealiskt däck för erfarna förare som kör sin naked bike sportigt på landsvägen och inte tvekar att ge sig ut på banan då och då. Här finns mer information om däcket

Under hela testet användes Arai Quantic - en handgjord hjälm från Japan med tydlig prioritet på säkerhet. Dess runda, släta skal är utformat för att vid sneda påkörningar hjälpa till att bättre avleda energin. Särskilt uppskattad var den något bredare hjälmöppningen, som gjorde det enkelt att ta på och av hjälmen. Även längre turer förblev bekväma, inte minst tack vare den högkvalitativa inredningen och den goda ventilationen. Här finns mer information om hjälmen

Efter tre intensiva testdagar, otaliga kilometer och heta diskussioner i depån står resultatet klart. Honda CB1000 Hornet SP tar hem totalsegern med ett genomsnittligt betyg på 2,21. Dess styrkor: brutal motoreffekt (1,57), utmärkta bromsar (1,29) och den bästa fjädringen i testet (1,43).

Yamaha MT-09 SP hamnar på andra plats med 2,94 - ett respektabelt resultat för den lättaste och svagaste hojen i testet. Suzuki GSX-S1000 kämpar sig till tredje plats (3,03), strax före Kawasaki Z900 SE (3,26). Sist hamnar KTM 990 Duke med 3,38 - vilket passar dess polariserande karaktär. För när det gäller ämnet "Tycker du motorcykeln är grym" var den för några förare på plats 1 och landade totalt på plats 2 efter Honda i detta ämne.

I slutet av detta maratonliknande test står en insikt klar: Det finns inte en enda perfekt naked bike. Honda CB1000 Hornet SP må ha tagit hem segern, men varje av dessa fem motorcyklar har sin rättmätiga plats.

Honda är den perfekta maskinen för purister - mekaniskt perfekt, elektroniskt spartansk, prisvärt attraktiv. Yamaha MT-09 SP erbjuder högteknologi perfekt för finsmakare som föredrar komfort. Kawasaki Z900 SE är den ultimata allroundern - gör inget fel och nästan allt rätt. Suzuki GSX-S1000 är den underskattade storleken - suverän, vuxen, med racing-DNA. Och KTM 990 Duke? Den är rebellen, individualisten, nöjesmaskinen för alla som är trötta på enformighet.

När man tittar på priserna visar det sig: Skillnaderna är marginella. I Tyskland skiljer bara 1.300 euro den billigaste från den dyraste modellen. Det verkliga beslutet fattas inte med plånboken, utan med hjärtat. Vilken karaktär söker du? Svaret på det kan bara en omfattande provkörning ge. För som våra sex testförare imponerande visat: På papperet kan mycket se lika ut - på vägen skiljer dessa fem fascinerande maskiner sig åt rejält.